Det är klart man blir stolt när man läser resultat efter tre dagars löpning i st-olavsloppet. Vårt lag leder med två norska lag efter sig, ännu roligare hade det varit att kunna var med och springa och kanske hjälpa till med nummerlapp på bröstet! Tyvärr blev det inte så. Det verkar det som jag drog på mig en muskelbristning vid Indalsledens stafett för två veckor sedan. Med facit i hand skulle jag såklart stått över att springa där, men det är lätt att vara efterklok...
Nu har jag inte kunnat springa på 13 dagar och knappt tränat alls, för det första tappade jag lusten när mitt lår gjorde allt för ont och för det andra hade jag hoppats att total vila skulle ge mig en chans att hjälpa tjejerna under st.Olavsloppet, nu funkade inte det, så och jag får istället ställa in mig på en rehab period.
Under onsdagen var jag ändå med tjejerna och agerade lagledare, kan säga att det är mycket lugnare och bättre att springa! Att finnas vid sidan om, agera chaufför, vätskelangare, och planera med bilar, sträckor och allt som ska funka runt löparna är jobbigare.
Som cyklist, hann jag i alla fall njuta av utsikten under årets st.Olavslopp.
Efter en dag i Norge, är jag hemma igen, och följer löparna på nätet och via telefon. Själv har jag i alla fall börjat cykla så smått. Landsvägscykel såklart, jag sätter mig inte inne på ett gym under sommaren och mountainbike är inte min grej.. 3 mil cykel igår och fem mil idag, det är i stort sett den enda träning jag gjort de senaste två veckorna.
I dagsläget känns det skönt att jag tagit beslutet att lägga ner min elitsatsning, känner ett helt annat lugn och "måste" inte komma igång p.g.a viktiga lopp, men visst är det tråkigt att inte kunna var med tjejerna i stafetten, men jag ska ta emot dem på torget i Östersund imorgon(lördag) och jag tror att vi får fira en seger! Helena Ekholm springer sista sträckan och idag visade hon att hon är än mer löpstark än fjolåret, så det tyder på ett starkt avslut. Men det som är vår största styrka är ändå jämnheten i laget och att alla tjejer verkligen gör sitt yttersta varje dag och varje sträcka och det är kul att se!
För mig väntar magnetröntgen och förhoppningsvis en snabb rehablitering, jag längtar sååå efter fjällöpning, det var ju mitt mål i sommar och efter Stockholm Marathon.
/ Lena
